Så, där står jag på Stora Torget och ska gå hem. Jag har på mig mina högklackade Jeffrey Campbells och har lagom ont i fötterna. Från festen har jag med mig en ICA-kasse med två fulla 1,5-litersläsk, en hel Dooley’s, samt en nästan full 3 apor box. Ja, ni förstår ju kanske att det var ganska tungt. Och inte nog med detta, så har jag en dunkande huvudvärk. Där står jag alltså med påshelvetet i famnen (då det ena handtaget självklart hade gått av) och känner mig som en kvinna i nöd. Eftersom jag verkligen inte pallar gå hem bärandes på allt detta, går jag fram till en taxi. Chauffören vevar ner rutan och jag frågar honom vad han skulle ta för att skjutsa mig bort mig till Djurgårdsgatan (vilket verkligen inte är så långt). Han frågar mig vad jag tycker är ett rimligt pris. ”20 kronor” svarar jag (haha, även om det kanske är lite väl billigt). Men, då säger han att han ska ha 120 spänn. Utan ett ord vände jag på klacken och tänkte ”Då tänker jag fan i mig vara en stark, självständigt kvinna, om det ska vara på det viset”. Så, ca 10 stopp senare, kommer jag hem. Jag ställer kassen där jag aldrig skulle behöva se den igen (för den kvällen) och däckar på soffan.

 

Min fråga är: var är medmänskligheten? Kunde inte taxichauffören tagit hänsyn till att jag stod och konkade på en tung plastkasse? Men det är klart, han skulle väll utnyttja det faktum att jag var ”desperat”… Och en desperat människa kanske skulle betala vad som helst för en taxiresa… Man kan ju undra vad han skulle begära från en gravid kvinna som snabbt måste till BB?

 

(Filip, om du läser detta – FU för att jag inte fick lämna min kasse i din lägenhet och kommit och hämta den en annan dag)

 

#bitter

 

/Kakke